HISTORIA

År 1982 flyttade vår verksamhet in på Viksjö Gård. Den hade dessförinnan - sedan 1960-talet - bedrivits på Lidingö under namnet Skärsätra flickhem.

 

Under den tiden var ungdomarna inlåsta och tungt medicinerade. Men redan då hade man börjat med en miljöterapeutisk modell i vilken flickorna aktiverades under dagarna, snarare än att sitta stilla och bli apatiska.

 

Behandlingshemmet utvecklades och gick igenom ungefär samma faser som samhället utanför. Ett exempel är att dörrarna låstes upp. Under 1970-talet arbetade man i en anti-psykiatrisk anda i vilken man inte gav några läkemedel till ungdomarna. Och i ungefär samma tidsanda fanns en tid då personalen kunde ta med ungdomarna till puben, för att de skulle kunna få uppleva att vuxna kan ha en sund relation till alkohol.

 

Även om man i vår tid kan studsa till inför det förflutna så har varje årsring gett nya erfarenheter. Under alla decennier har organisationens strävan varit att skapa en meningsfull vardag för utsatta ungdomar.

 

I Viksjö Gårds historia finns gott om anekdoter om fjällvandringar, seglatser, skidresor och andra äventyr med ungdomarna. Mycket av detta finns kvar, även om dagens resor kanske är lite mindre strapatsrika.

 

Under 1980-talet syntes Viksjö Gård en del i media. Nuvarande föreståndare gick tillsammans med kolleger ut i en debatt om hur behandlingshemsvård bäst skulle drivas. Viksjö Gård drev linjen att det bör vara välutbildad personal som tar hand om, och behandlar utsatta barn. Den andra parten i debatten menade att behandlingshem bäst sköttes av ”vanliga” människor, helst av personer som själva haft det svårt.

 

Ända sedan den tiden har upprätthållandet av en välutbildad personal varit en viktig del av Viksjö Gårds historia och identitet.

 

År 1985 inledde Viksjö Gård Behandlingshem ett samarbete med norrmannen Erik Larsen. Han är professor i psykologi och en av miljöterapins pionjärer. I samarbete med honom skapade Viksjö Gård en mer medveten miljöterapeutisk helhet. Hans senaste bok har undertiteln Organisationen som terapeut, och det är talande för hur vår behandlingsmodell fungerar.

 

I den boken nämner Erik Larsen också Viksjö Gård som ett exempel, i vilket man har lyckats bibehålla en organisationskultur där personalgruppen trivs och upplever inflytande över sin arbetssituation.

 

Under 1990-talet genomfördes en studie av 16 behandlingshem i Sverige. Den genomfördes av Bengt-Åke Armelius, professor i psykologi. Hans genomgång konstaterade att det är svårt - i studier av så komplexa behandlingsprocesser och så komplexa patienter - att finna resultat och att förstå vad dessa i så fall beror på.

 

I studien framhölls dock Viksjö Gård som ett positivt exempel, eftersom våra ungdomar visade prov på goda behandlingsresultat. Våra resultat skilde sig från alla de övriga behandlingshemmen.

 

I studien kopplades framgångarna till att vi hade en välutbildad personal som kände stor tillfredsställelse i arbetet. Det här en viktig del av Viksjömodellen, som behandlingshemmet än idag förvaltar.

 

Under 2000-talet har verksamheten fortsatt att utvecklas i det dagliga arbetet. Viksjömodellen etablerades som en modell som skilde sig från hur andra behandlingshem arbetade - psykologer och socionomer arbetar dag och natt med den miljöterapeutiska verksamheten och med de andra terapiformerna.

 

I en verksamhet där personalen trivs är det inte så många som slutar. Och till slut leder det till en åldrande personalstyrka. Under 2010-talet har därför en ny generation psykologer och socionomer skolats in i Viksjömodellen, och i vår organisationskultur. Små tillägg i behandlingsmodellen har gjorts med ett tydligare samarbete med skolor och ett något tydligare fokus på trauma.

 

Men grundidén är densamma: genom att skapa en hållbar och trevlig arbetsplats, med hög kompetens och där målet är att alla ska trivas, kan vi fortsätta att möta ungdomar som har det svårt.